När regnet piskar och jättarna faller – en hyllning till asken, almen och eken

Arbetskläderna hänger på tork. Det droppar stilla från regnjackan i hallen och kaffebryggaren står på. Vädret här på Västkusten har verkligen visat sitt värsta humör idag. Det har varit ett sådant där ihållande, piskande Göteborgsregn där vätan till slut letar sig in överallt.

Men när man står därute hela förmiddagen – blöt, lerig och fokuserad på sitt hantverk – så hinner tankarna vandra. Idag har jag tänkt väldigt mycket på våra gamla träd. De riktiga giganterna, de som fanns långt innan oss och som en gång var tänkta att finnas långt efter vi är borta.

Jag pratar särskilt om asken, almen och eken.

En tyst katastrof i våra trädgårdar

Det är en bottenlöst sorglig insikt, men vi håller på att förlora några av våra viktigaste trädarter mitt framför ögonen på oss. Almsjukan och askskottsjukan drar fram som tysta, skoningslösa pandemier över landet.

För den som bara ser ett träd som en stam med lite gröna löv på, kanske det inte låter som en jätteförlust. Ibland upplevs de gamla träden rent av som ett irritationsmoment av husägare – de skuggar uteplatsen eller fäller oändliga mängder löv på fel ställe.

Men när en ask eller alm dör, så dör inte bara en växt. Då dör ett universum.

En hel stad fördjupad i stammen

Inga andra trädarter är så viktiga för den biologiska mångfalden som våra ädla lövträd. En ensam, gammal ek kan vara värd för uppåt 1000 (!), tusen, a arter enligt naturforskningen. Vi pratar om sällsynta lavar, mossor, specifika svamparters mykorrhiza, hundratals insekter, maskar och fåglar. Det är skalbaggar som bokstavligen hela sin evolutionärt anpassade existens har spenderat i håligheterna på ett askträd.

När ett av dessa gamla träd faller, faller samtidigt ett gigantiskt höghus fyllt av ekosystem. De arter som är beroende av trädet överlever inte om de måste flytta till en liten björk eller ett ungt körsbärsträd. Deras hela värld utraderas.

Detta är vad som händer just nu, över hela Sverige. Jättarna dör, och med dem försvinner tiotusentals små livsformer som bygger upp grunden i vår natur.

Vad vi på Edenpaths försöker göra

När jag grundade Edenpaths fanns oron för naturens utarmning med från dag ett. Vi kanske inte kan stoppa eller bota askskottsjukan idag. Men vi kan, i varje trädgård, bygga en fristad.

När du anlitar mig för att hjälpa till med din trädgård, låter vi bli onödiga kemikalier och bekämpningsmedel. Vi bygger ekologiska komposter. Vi lämnar kvar gamla murkna stubbar som blivit hem för de lavar och skalbaggar som kämpar för att överleva förlusten av sina jätteträd. Om det behövs, beskär vi varsamt för att förlänga livet på äldre, tunga träd, och vi ser till att plantera unga ekar där det ges plats. Vi kan vända utvecklingen, trädgård för trädgård.

Nu har regnet äntligen slutat slå mot rutan, och jackan börjar bli torr. Nästa gång du stöter på en gammal, rynkig ek eller ask – stanna till och lägg handen mot barken. Känn kraften, och inse att du inte rör vid en trädgårdsprydnad. Du hälsar på tusentals invånare i ett urgammalt ekosystem. Ofta behöver vi inte ingripa alls, ofta är det bästa trädgårdsarbetet att bara låta dem stå kvar.

Har din gamla trotjänare på tomten fått problem med torra grenar, eller funderar du på att fälla något bara för att det skräpar ner? Hör av dig innan du tar ner dem. Ofta räcker det med att beskära eller bygga upp omgivningen, så både trädet, fåglarna och du blir lyckliga!