En sista vår?

Idag satt jag på sängen och pratade med min tjej. Hon pratade om hur gött det var när våren kommer, sa att det här är drömmen – blåser lite, lätt kallt från det öppna fönstret, varmt i rummet. Ligger och sängpratar lite. Då sade jag att våren börjar ta sig. Sverige är väl snart det enda landet som har en riktig vår. Tyskland hade 20 grader för två veckor sedan, så där rusar den säkerligen förbi i rask takt.

Våren är verkligen en vacker tid. Och att förlora den hade varit en tragedi. Men det är ju däråt vi rör oss nu.

Medeltemperaturen stiger, sjukdomar kommer, fjällugglan flyttar för att dess mat inte finns kvar i Sverige längre. Lämeln vill inte bo här längre. Visserligen har klimatet alltid vandrat – men det fick mig att fundera på hur mycket man egentligen värdesätter den här tiden.

 För man märker den ju knappt. Man har varit trött hela veckan, vaknar, åker till sin ockupation, och på vägen dit får man panik över att det är så ljust ute. Man undrar hur sen man är. Sen tittar man på klockan och inser att man är i mycket god tid.

Knopparna slår ut sakta och tryggt, tulpanerna tittar sakteligen upp, och sen kommer slutspurten och allt bara står i blom.

Det är inte många delar i världen som upplever detta längre. Kanske är detta vår sista riktiga vår. Trots att vintern har varit väldigt kall och fin har inte uppvärmningens acceleration hämmats.

Men det är svårt att bara njuta när man vet vad som händer under ytan. Det är inte bara temperaturen som stiger – hela systemet stressas. Träden och insekterna är inte längre i takt med varandra. Frostnätterna försvinner för tidigt.

Nya sjukdomar hittar norrut för att tjälen inte håller dem borta längre. Det är som att se ett urverk börja tappa sina kuggar, ett i taget.

Och man kan lätt fastna i det där stora, tunga perspektivet.

Så vad gör man? Man går ut i trädgården, tar fram en grep och vänder på komposten. Sår ett frö. Gör ett hål i marken.

Det låter enkelt. Det är enkelt. Men motståndskraft börjar alltid någonstans litet och konkret – i en jord som mår bra, i ett val av växt, i ett litet ekosystem man bygger upp med händerna. Det är det vi vill göra på Edenpaths. Inte för att det är heroiskt, utan för att det är det som funkar.

Våren kanske aldrig blir riktigt som den var. Men naturen ger inte upp – den anpassar sig. Och vi kan hjälpa till.