Att bygga katedraler av löv: Glädjen i att friställa en ek

Idag är jag ute i skogen och friställer ekar, och ringbarkar bokar. Jag står där med motorsågen i händerna – vilket för övrigt är hur roligt som helst, det är verkligen en precisionssport! – och fylls av en djup respekt för den tid som ryms i en skog.

När man jobbar i skogen lär man sig snabbt hur viktig kontinuitet är för arternas överlevnad. En ekskog behöver till exempel förbli en ekskog. Eken spelar nämligen efter sina egna regler. Den är inte en uppkäftig pionjär som björken, som skjuter i höjden så fort den får lite ljus, och den är heller ingen lättanpassad sekundärart.

För att ekens mäktiga krona ska kunna breda ut sig måste man ibland gå in och ta bort konkurrenterna: rönnen, björken och framför allt boken.

Boken är nämligen en lite lömsk granne till eken. Den drar sig upp precis jämte stammen, växer spikrakt upp i ekens krona och stjäl ljuset i en rasande fart. Bara på 10 år står boken mitt i kronan, och efter 25 år börjar den rentav trycka undan eken helt. Naturens succession – hur ekosystem utvecklas och byts ut över tid – bjuder inte på någon pardon. Den kör sitt eget race. Lämnar vi skogen helt åt sig själv kan denna naturliga succession peta bort ett 300-årigt träd på bara 30 år.

Ett uråldigt ansvar

Snacka om vilket ansvar vi har för att hålla liv i våra äldsta träd! Om vi inte skapar förutsättningar och hjälper naturen på traven är det svårt att upprätthålla skogens historiska kontinuitet.

Hade inte Gustav Vasa på sin tid krävt ägandeskap över alla ekar (för att bygga skepp) och tvingat folket att ta hand om dem, hade många av de fantastiska ekarter och sällsynta insekter vi har idag helt enkelt inte existerat. Historien har lagt en mjuk tyngd på våra axlar; det är faktiskt bara vi som kan hjälpa de gamla ekarna idag.

Men med det sagt – mångfald handlar också om att låta rätt miljö få vara rätt miljö. Vissa skogar ska naturligtvis vara mörka, pelarlika bokskogar. Och där kan det tvärtom vara helt rätt att plocka fram motorsågen och plocka bort en ek som står i vägen för boken. Allting handlar om balans.

Att bygga som förr

Att arbeta med gamla träd är en väldigt speciell grej. Det påminner mig om hur man förr i tiden byggde enorma kyrkor och katedraler ute i Europa. Projekten var gigantiska, och de människor som lade den första stenen visste ofta att de aldrig skulle få se byggnaden stå färdig. Det krävde enormt tålamod och en oerhörd tro på framtiden.

Warren Buffett uttryckte det perfekt: "Någon sitter i skuggan idag för att någon annan, för länge sedan, planterade ett träd där."

Det är så obeskrivligt häftigt att det genom flera generationer krävs att vi vårdar ett träds omgivning. Det värde som gamla träd bygger upp under sin livstid – deras gigantiska mycel och svampnätverk, och allt kol de binder i marken – är magi på riktigt.

Låt skogen bli gammal

Personligen tycker jag att vi i Sverige i snitt har alldeles för unga träd. Vi behöver aktivt jobba för att få fler uråldriga jättar som får leva ut sin fulla livscykel. Allt kan inte, och ska inte, brukas för omedelbar vinst. Ibland ber skogen oss bara om en sak: var passiv. Låt träden stå.

Men i väntan på att skogen åldras älskar jag att kliva in där det behövs med motorsågen, ringbarka en bok, och känna den rena, skära glädjen över att jag precis gav en hundraårig ek chansen att få uppleva ytterligare några hundra år i solen.